Levande varelser har en hel del beteenden som vi uppfattar som otroligt äckliga. Ifall vi nu bortser från vissa undantag, så hör koprofagi till ett av de mest avskydda beteenden som vi känner till. Att äta avföring, sitt eget eller någon annans, har för människans del fört med sig sådana risker att det troligen har varit mer fördelaktigt att det uppstått en motvilja för det. För andra djur kan det dock vara en fråga om liv och död.

Att livnära sig på växter är inget lätt trick. Växterna hålls visserligen på plats, men att bryta ner deras cellväggar och komma åt näringen i cellen kräver en hel del processering. Första etappen sker hos däggdjur ofta i munnen, där växtmaterialet mals till mindre bitar och cellväggarna försvagas av tändernas tryck. Den huvudsakliga nerbrytningen av cellväggarna sker dock i andra delar av matsmältningssystemet: i magsäcken, tunntarmen eller tjocktarmen (var exakt varierar mellan arter). Däggdjur har inga egna enzymer som kunde bryta cellväggar, utan det finns oftast en rik bakterieflora som tar hand om spjälkningen.

I ett tidigare inlägg presenterade jag kaninens tänder, så nu konsentrerar jag mig på det övriga matspjälkningssystemet. Nedan ser ni i bild 1 kaninens magsäck, som är full av föda, och en del av tunntarmen. I bild 2 syns tarmarna, den stora tjocka bruna delen är (tror jag) blindtarmen. Dessutom syns där runda priplor som förstås är avföring.

Vi börjar i den övre mag-tarmkanalen: kaninen mal sönder växtligheten med sina tänder och sväljer den. Magen fortsätter något prosessen, men den är inte den huvudsakliga spjälkningsplatsen. Födan passerar tunntarmen för att nå sitt egentliga mål i blindtarmen. Hos hardjur (och vissa andra) har blindtarmen utvecklats till en enorm säck, där växtmaterialet huvudsakligen processeras.

Innehållet i blindtarmen rör sig fram och tillbaks med hjälp av peristalsis en tid, varefter en större rörelse skickar material till colon. I sitt colon har hardjur en säregen specialisering, nämligen en separationsmekanism för mindre och större material. Mekanismen trycker vätska och fint material tillbaka till blindtarmen för en förlängd behandling, medan den skickar vidare det grövre och större materialet. Det större materialet formas till något som kallas ”hård avföring”, dvs. priplor som är rätt torra till sin konsistens. Hardjuren äter troligen dessa priplor när de inte får annat föda, t.ex. på morgonen när de inte kan vara ute och äta eller när det inte finns föda tillgängligt. Grovt och stort material tuggas på nytt så att det blir fint material.

Materialet som finns i blindtarmen hålls inte heller där för evigt. Några timmar efter att kaninen ätit kommer innehållet i blindtarmen att tömmas och sk. ”mjuk avföring” uppstår. Hos kaniner är det oftast fråga om priplor med ett hårt skal på. Djuret avlägsnar dessa priplor ungefär mitt på dagen och äter dem genast. Priplorna sväljs hela och de åker till magsäcken där skalet skyddar priplans innehåll. Mikroorganismerna från blindtarmen som åkt med i priplan kommer att fortsätta processera växtmaterialet i magen. När priplans skal sedan söndras kan näringsämnen upptas i magen och tunntarmen. Det fina materialet i priplan som kommer igenom tunntarmen (dvs. som inte upptas som näringsämnen) kommer tillbaks till blindtarmen och börjar sin färd om igen. Kaninen kan alltså ge sin föda tillräckligt med tid för en grundlig extrahering av födoämnen. Systemet är så effektivt att ifall man hindrar kaniner att äta sin mjuka avföring, så kommer de att bli allvarligt undernärda.

Jag tror det får räcka för den här gången, även om det blev mycket osagt om själva dagsrytmiken, inverkan av matspjälkningssystemets relativa storlek på ekologiska nischen mellan olika hardjur etc… Så många saker att skriva, så lite tid. Suck.

Hirakawa, H. 2001. Coprophagy in leporids and other mammalian herbivores. Mammal Rev. 2001, Volume 31, No. 1, 61–80.

2. Lindra överbelastningen av sinnena. Geparder blinkar. Sandjägare har inga ögonlock, men de kan stanna. Små tvärstopp, bara tillräckligt länge för att sortera upp rörelseoskärpan och återfinna bytet. Sen full fart igen. Ju snabbare bytesdjuret rör sig, desto snabbare ser sandjägaren den (genom att registrera rörelsens förflyttning från ett ommatidiesynfält till nästa; ommatidier är de enskilda enheterna i fasettögat). Källa: J. Schmidt 2001

Det brukar vara en utmaning att fånga sandjägare, vare sig man försöker med håv eller lins, men den här strandsandjägaren vid Jäkälämutka i Kuusamo (15.6) höll sig lugn en stund när ett moln drog förbi solen.

Enligt principen att man ska smaka eller lukta på allt, tog jag upp den och sniffade. Luktade inte alls.
Men en god andel av arterna i släktet Cicindela har kemiskt försvar, med bland annat cyanid och framför allt bensaldehyd (som bidrar till aromen hos bittermandlar). Jag ska nog lukta på fler innan jag drar slutsatser om den här artens arsenal.

Sepia sp.

Finns det mänskor som drömmer i svartvitt? Kan man drömma ansikten man aldrig sett (ifall vi inte räknar ansikten som består av element från olika personer)? Vad räknas som dröm och vilka andra djur drömmer, enligt någon överenskommen definition?

REM-sömn, som betraktas som en förutsättning, finns hos de flesta (alla?) däggdjur och fåglar, och möjligen har bläckfiskar en motsvarighet. Kromatoforer i sepiabläckfiskars hud gör att de  snabbt kan ändra färg. Individer har observerats vara enfärgat ljusa medan de sover (i naturen sover de täckta av sand och behöver inte kamouflera sig i sömnen), men ungefär var tionde minut visade de ett mörkare geometriskt mönster som inte liknar något de visar i vaket tillstånd. Kanske kan det här vara ett tecken på tvåfassömn, tänker sig Stephen Duntley vid Sleep Medicine Center, Washington University, redogjord för i en text här.

Eldmyra, Solenopsis invicta. Foto: Alex Wild

Vad mera är, det verkar som om också insekter skulle kunna ha olika nivåer av sömn. Eldmyror verkar ha både en lätt slummer och en djupare sömn då antennrörelser – en motsvarighet till  ögonrörelser? – förekommer (rapid antennal movement, RAM … ), berättar Deby Cassill från University of South Florida för BBC Earth News.

Eftersom några sandjägare i kväll talade om drömuppdrag (skapa ett nytt ansikte och drömma det, drömma att man är tre personer samtidigt), här en efterlysning av bläckfiskdrömmar. Och drömgeografi.

En vårblomma som nog får mindre uppmärksamhet än den förtjänar: asp. Valborgsmäss i Helsingfors.

Om du svarade att de alla har ett liknande långsmalt metakromionutskott på skulderbladen (scapula), så har du helt rätt! Om du inte svarade det, så tror jag att en förklaring är på plats. Metakromionutskottet är ett benigt tunt utskott som pekar framåt eller bakåt och det utgår från en tunn, köllik upphöjning på skulderbladet (processus spinosus). I kaninens och de andra ovannämnda djurens fall är utskottet tunt, rätt smalt och det pekar bakåt (kaudalt). Ni kan bekanta er med kattens skulderblad och även kolla upp sökordet ”Metacromion process” i Paleos ordlista. I nedanstående bild 1 syns kaninens höger framtass från sidan i ett något onormalt läge, så att metakromionutskottet pekar bakåt (röd cirkel, i verkligheten är den oftast mer neråtriktad). Bild 2 visar utskottet i något mer naturlig ställning.

Varför har alla dessa djur ett så konstigt utskott? De är inte värst nära besläktade, så det är rätt troligt att utskottets längd och smalhet har något med deras rörelse att göra. Hardjur (harar, kaniner mfl.) är ju rätt kända för sitt säregna fotavtryck som de lämnar efter sig, i t. ex. snön kan man ofta hitta ett spår som ser ut så här. Den här typen av rörelse kallas oftast språng, fast en noggrannare beskrivning skulle vara halv-språng (eng. half-bound). Ett halv-språng skulle vara något mellan en språng och galopp.

Ni kan försiktigt prova det här hemma. Börja ert språng så att ni står rakt, fötterna lite bredare än händerna. Lägg händerna brevid varandra på marken och fläng därefter era fötter framåt och förbi era händer. Skuffa fart med era fötter så att händerna kan flängas framåt och när de landat kommer fötterna igen. Nu borde ni se smått lustiga ut och eventuellt liknar er rörelse något utav ett ekorres skutt.

Galopp är tyvärr näst intill omöjligt för oss tvåbenta apor att härma (jag vill se videobevis ifall någon lyckas!). Stå rakt igen, men med den ena foten längre fram än den andra. Vi säger fast att högerfot är lite längre fram. Sträck ut händerna så att högerhand är högre än vänster och böj er sedan så att händerna tar i golvet. Det borde se lite ut som hästen längst till höger i den här bilden. Till näst kommer den omöjliga fasen. Samtidigt som ni spjärnar fart med fötterna och flänger dem framåt, så borde också händerna tryckas låss från golvet. Ni borde nu vara helt i luften, så som den mittersta hästen i föregående bild. Så landar ni med ena foten, sen den andra och därefter kommer händer i tur och ordning. Det här är ett vanligt sätt att förflytta sig för många större djur, t. ex. hunddjur, klövdjur och hästar. Se animation.

Så kommer vi till hur hardjur och alla de andra ovannämnda kräken rör sig. Precis som i språng, så börjar de med att ge fart med bakfötterna som är breved varandra, men istället för att landa med framfötterna brevid varandra som i språng, så landar de som i galopp, med ena framfoten, som träffar först i marken. Det här orsakar troligtvis hård stress på den ensamma framfoten som tar först i, vilket leder till ett behov av stabiliserande muskulatur. För att funktionera som stabiliserande stöd, så behöver dessa muskler en fästpunkt på ett förlängt metakromionutskott.

Även om musklernas, som fäster till metakromionutskottet, funktion är ännu oklart, verkar utskottets form ändå vara ett bra tecken på att djuret rör sig i halv-språng. Det här leder förstås till frågan om man kan hitta något liknande hos utdöda däggdjur. Svaret är ett försiktigt ja, det verkar som om vissa utdöda sydamerikanska hovdjur (notoungulater) skulle vara rätt haraktiga till sin uppbyggnad, samt ha ett tunt förlängt metakromionutskott.

Seckel, L., Janis, C. 2008. Convergences in Scapula Morphology among Small Cursorial Mammals: An Osteological Correlate for Locomotory Specialization. J Mammal Evol 15:261–279. DOI 10.1007/s10914-008-9085-7.

Nu börjar det dessutom hända svårförklarliga saker med oskyldiga djur. (Alltid finns det någon vingnöt som menar att naturkatastrofer är någon guds straff för ett syndigt leverne. Jag har aldrig förstått mig på det där med synd, men inte kan s.k. själlösa djur synda?) I Beebe, Arkansas, föll bortåt femtusen rödvingetrupialer från himlen på nyårsafton (fredag). Karen Rowe från the Arkansas Game and Fish Commission sa till New York Times att arbetshypotesen var att fåglarna skrämts upp från sina viloplatser av fyrverkerier, och eftersom de har dåligt mörkerseende flög ihjäl sig mot byggnader och andra hinder.
85 000 fiskar dog nära Ozark i Arkansas några dagar tidigare.
På måndagen hittades omkring 500  fåglar i New Roads, Louisiana. Den här gången fanns också andra arter än rödvingetrupialen representerade, bland annat starar.

Kaja i Falköping. Foto: Björn Larsson Rosvall/Scanpix

Också Sverige har döda fåglar: femtio kajor i Falköping, natten till onsdag. Nu börjar det bli svårt att förklara med fyrverkerier. Marianne Elvander, statsepizootolog på Statens veterinärmedicinska anstalt säger till TT att fåglarna avled av kraftiga inre blödningar. Man kan inte säga exakt hur de har dött, men obduktionen tyder på yttre våld.

Jag föreställer mig att historier om utomjordingskonspirationer kokar i grytor både här och var. Men fiskarna dog antagligen av en epidemi, och har ingenting med fågelregnet att göra. Inte för att det lär stoppa dem som gillar populära historier av bibliska mått, med eller utan fantastiska o-bibliska förklaringar. Det var ju partiell solförmörkelse också här om dagen. Kanske allting kan få en helt astronomisk lösning, i Velikovsky-stil? (Velikovsky, mannen som förklarade vandringsgräshoppornas uppdykande med att insekterna migrerade från Venus till jorden vid ett tillfälle av närkontakt, då de båda planeternas atmosfärer kom i kontakt med varandra.)

Försåvitt det här inte är en gigantisk tidningsanka, inväntar vi vidare upplysningar om vad som egentligen hänt de arma fåglarna.

Malte Persson: ”Mellan minne och aning. Om tiden i litteraturen och oss”, kontur #4–5/2010

Kan man få en kommentar av en fysiker?

Näe, det är ingen munter ton den nya rödlistan (den fjärde i ordningen, publicerad 1.12) slår an. 10,5 procent av de 21 400 arterna i hotbedömningen är mer eller mindre hotade till sin existens i landet.
Det positiva är att fler arter än tidigare har kunnat utvärderas, och eftersom det i de flesta fall är mänsklig verksamhet som orsakar hoten, är det nödvändigt att vi får reda på vem det är vi borde bry oss om när vi klampar fram med våra skogsprocessorer och mudderverk. Apropå det sistnämnda är de vattenlevande organismerna fortfarande dåligt kända, och här har utvecklingen gått åt fel håll, ”bedömningen av alger och skaldjur den här gången var rentav mindre täckande än förra gången”, skriver miljöcentralen i sitt pressmeddelande.
Men annars finns mer än 5000 nya arter finns med i hotbedömningen, bland dem många tvåvingar (myggor&flugor), steklar, svampar och lavar.

Joe Richardson, Jai Redman och två av arterna (atlantisk soldatfisk och nyckelpigspindel)

Ett par britter uppmärksammade läget för artdiversiteten in the UK och världen (för nu är ju det här tyvärr inte ett typiskt finskt problem), och dessutom fjolårets Darwin-jubileum, genom att dra igång ett socialt projekt: nu går hundra tatuerade ambassadörer för Storbritanniens mest hotade arter omkring med en pigmenterad påminnelse; -> Ext Inked.

Nick Dixon, tjäderambassadör. Från ExtInked-bloggen.

(Den där atlantiska soldatfisken på den övre bilden är enligt wikipedia en överfiskad djuphavsfisk med slemfyllda gropar på huvudet. Den lär kunna bli bortemot 150 år. Djur med en sådan potentiell ålder brukar i allmänhet föröka sig långsamt, och då är det en branog dålig idé att fiska upp väldigt många per år.)