Kaninen, båd’ utan- och innanför (del IV)

Den här gången dyker vi… okej, dyka är ett opassande ord här. Vi kommer till näst att prata om avföring.

Levande varelser har en hel del beteenden som vi uppfattar som otroligt äckliga. Ifall vi nu bortser från vissa undantag, så hör koprofagi till ett av de mest avskydda beteenden som vi känner till. Att äta avföring, sitt eget eller någon annans, har för människans del fört med sig sådana risker att det troligen har varit mer fördelaktigt att det uppstått en motvilja för det. För andra djur kan det dock vara en fråga om liv och död.

Att livnära sig på växter är inget lätt trick. Växterna hålls visserligen på plats, men att bryta ner deras cellväggar och komma åt näringen i cellen kräver en hel del processering. Första etappen sker hos däggdjur ofta i munnen, där växtmaterialet mals till mindre bitar och cellväggarna försvagas av tändernas tryck. Den huvudsakliga nerbrytningen av cellväggarna sker dock i andra delar av matsmältningssystemet: i magsäcken, tunntarmen eller tjocktarmen (var exakt varierar mellan arter). Däggdjur har inga egna enzymer som kunde bryta cellväggar, utan det finns oftast en rik bakterieflora som tar hand om spjälkningen.

I ett tidigare inlägg presenterade jag kaninens tänder, så nu konsentrerar jag mig på det övriga matspjälkningssystemet. Nedan ser ni i bild 1 kaninens magsäck, som är full av föda, och en del av tunntarmen. I bild 2 syns tarmarna, den stora tjocka bruna delen är (tror jag) blindtarmen. Dessutom syns där runda priplor som förstås är avföring.

Vi börjar i den övre mag-tarmkanalen: kaninen mal sönder växtligheten med sina tänder och sväljer den. Magen fortsätter något prosessen, men den är inte den huvudsakliga spjälkningsplatsen. Födan passerar tunntarmen för att nå sitt egentliga mål i blindtarmen. Hos hardjur (och vissa andra) har blindtarmen utvecklats till en enorm säck, där växtmaterialet huvudsakligen processeras.

Innehållet i blindtarmen rör sig fram och tillbaks med hjälp av peristalsis en tid, varefter en större rörelse skickar material till colon. I sitt colon har hardjur en säregen specialisering, nämligen en separationsmekanism för mindre och större material. Mekanismen trycker vätska och fint material tillbaka till blindtarmen för en förlängd behandling, medan den skickar vidare det grövre och större materialet. Det större materialet formas till något som kallas ”hård avföring”, dvs. priplor som är rätt torra till sin konsistens. Hardjuren äter troligen dessa priplor när de inte får annat föda, t.ex. på morgonen när de inte kan vara ute och äta eller när det inte finns föda tillgängligt. Grovt och stort material tuggas på nytt så att det blir fint material.

Materialet som finns i blindtarmen hålls inte heller där för evigt. Några timmar efter att kaninen ätit kommer innehållet i blindtarmen att tömmas och sk. ”mjuk avföring” uppstår. Hos kaniner är det oftast fråga om priplor med ett hårt skal på. Djuret avlägsnar dessa priplor ungefär mitt på dagen och äter dem genast. Priplorna sväljs hela och de åker till magsäcken där skalet skyddar priplans innehåll. Mikroorganismerna från blindtarmen som åkt med i priplan kommer att fortsätta processera växtmaterialet i magen. När priplans skal sedan söndras kan näringsämnen upptas i magen och tunntarmen. Det fina materialet i priplan som kommer igenom tunntarmen (dvs. som inte upptas som näringsämnen) kommer tillbaks till blindtarmen och börjar sin färd om igen. Kaninen kan alltså ge sin föda tillräckligt med tid för en grundlig extrahering av födoämnen. Systemet är så effektivt att ifall man hindrar kaniner att äta sin mjuka avföring, så kommer de att bli allvarligt undernärda.

Jag tror det får räcka för den här gången, även om det blev mycket osagt om själva dagsrytmiken, inverkan av matspjälkningssystemets relativa storlek på ekologiska nischen mellan olika hardjur etc… Så många saker att skriva, så lite tid. Suck.

Hirakawa, H. 2001. Coprophagy in leporids and other mammalian herbivores. Mammal Rev. 2001, Volume 31, No. 1, 61–80.