Sandjägare hör till skalbaggsfamiljen jordlöpare (Carabidae: Cicindela) och också till de snabbaste leddjuren på jorden. I öppna, soliga miljöer – här i Norden gärna sandtag eller dyner – står de och lurar i väntan på att ett lagom stort byte ska komma inom synhåll. De jagar företrädesvis med hjälp av synen.
Men: höga anfallshastigheter försämrar synintrycken. Två lösningar finns.
1. Förkorta attacksträckan. Det är inte vad sandjägarna gör, deras snabba löpningar gör att det tycks vara värt att anfalla så snart anfallsreaktionen utlösts av åsynen av ett byte.
2. Lindra överbelastningen av sinnena. Geparder blinkar. Sandjägare har inga ögonlock, men de kan stanna. Små tvärstopp, bara tillräckligt länge för att sortera upp rörelseoskärpan och återfinna bytet. Sen full fart igen. Ju snabbare bytesdjuret rör sig, desto snabbare ser sandjägaren den (genom att registrera rörelsens förflyttning från ett ommatidiesynfält till nästa; ommatidier är de enskilda enheterna i fasettögat). Källa: J. Schmidt 2001
Det brukar vara en utmaning att fånga sandjägare, vare sig man försöker med håv eller lins, men den här strandsandjägaren vid Jäkälämutka i Kuusamo (15.6) höll sig lugn en stund när ett moln drog förbi solen.
Enligt principen att man ska smaka eller lukta på allt, tog jag upp den och sniffade. Luktade inte alls.
Men en god andel av arterna i släktet Cicindela har kemiskt försvar, med bland annat cyanid och framför allt bensaldehyd (som bidrar till aromen hos bittermandlar). Jag ska nog lukta på fler innan jag drar slutsatser om den här artens arsenal.
