And, striving to be man, the worm
Mounts through all the spires of form
– Ralph Waldo Emerson
När man funderar över ursprunget till ett mänskligt beteende verkar det rimligt att intressera sig mer för rävar och schimpanser än för rödhajar och tvestjärtar. Intuitivt – men inte logiskt. Förkärleken för att spegla sig i andra däggdjur har en bakgrund i den aristoteliska traditionen: scala naturae, en tillvarons stora kedja, där organismerna inordnas i en hierarki. Den här uppfattningen om högre och lägre stående varelser flätades samman med den tidiga kristendomen och man kan hitta den i idén om att alla väsen är kopior av gud, somliga (änglarna) är ganska bra, mänskorna något mindre fullkomliga, apor än mindre, och så vidare neråt till maskar och ostrukturerade svampdjur.
Det händer att fylogenetiska träd förväxlas med den här tänkta hierarkiska stegen, det är lätt att tänka sig att utveckligen går framåt, att äldre former alltid är enklare; ordet ‘primitiv’ är så färgat av negativa konnotationer att många föreläsare skruvar på sig och grimaserar, samtidigt som de ändå ser sig tvungna att använda det.
Fylogenier är antaganden om organismers evolutionshistoria, de beskriver släktskapsförhållanden, men kronologisk position ska inte förstås som en placering i en rankinglista.
”Mastodonter är förfäder till elefanter, men elefanter är inte ‘högre’ eller ‘lägre’ än mastodonter, utan har helt enkelt evolverat senare”, skriver Marlene Zuk i kapitlet ”Sex and the Scala Naturae” i Sexual Selections. What We Can and Can’t Learn about Sex from Animals (tidigare inlägg med utgångspunkt i boken hittas under etiketten genus). Hon noterar att krokodiler ofta betecknas som levande fossil, som om de på något sätt skulle ha fastnat i det förflutna, ”wearing the evolutionary equivalent of bell bottom trousers”.
Med det synsättet borde också vi själva betraktas som en anakronistisk kvarleva: det finns andra som evolverar snabbare, som är betydligt mer up-to-date. Felslut inuti felslutet alltså: ”Not only do organisms not lie in a neat stack of ever-increasing complexity; humans do not occupy the top of that stack, and never have. If worms want to strive for anything, they might consider striving to attain the level of viruses or bacteria.”
Micrococcus luteus / Saroj Regmi
Men den samtida vetenskapen har väl ändå lagt ett betryggande avstånd mellan sig och gamla felslut? Mja, hur var det nu med inläggets första mening. Och när såg du senast en zoologibok som inte började med former som skulle kunna sitta vid foten av den traditionella stegen, för att arbeta sig framåt, uppåt, via maskar, leddjur och tagghudingar fram till hajar, benfiskar, grodor, för att avslutas med fåglar och placentadäggdjur. På så sätt subtilt impregnerad med värderingar, kan man låta sig begränsas av förmodan om släktskapets betydelse. Det verkar inte vettigt att välja avlägset besläktade varelser som jämförelsematerial.
Men, med all tillbörlig försiktighet med reduktionistiska fallgropar, blir frånvaron av hierarki befriande:
”What we are looking for is the product of natural or sexual selection, of how organisms respond to particular environmental pressures in evolutionary time. Abandoning the scala naturae means that the selection becomes the focus, not the animal, so that it is possible for us to be like pipefish, or butterflies, or gorillas, in the sense that we see how similar selection can yield similar outcomes.” skriver Zuk och konstaterar att vi, när vi övergivit idén om scalae naturae också har lättare att förstå att även mycket närbesläktade arter kan visa olika gensvar på urval, eller kan vara utsatta för mycket olika urvalstryck och ha olika förutsättningar, till exempel olika mutationsrat.
Exempel på en traditionalistisk infallsvinkel visar däremot till exempel den populära zoologen Staffan Ulfstrand i Forskning&Framsteg nr 8/2006 (notera också den invändande kommentaren av växtekologen Emil Nilsson).
