sandjägare och supernovor Rotating Header Image

Vi förstår inte evolution!

Oj då, det verkar som om bloggen gått i en liten sommardvala. Sommaren är ju tyvärr den bästa fältsäsongen och många av oss har haft mycket annat för sig. Jag ska nu ändå försöka dra bloggen tillbaks från sitt ide och slänga in några länkar på evolution, samt till slut ska jag ännu klandra någon.

Först lite upplysning för alla oss som tror sig veta något om evolution. PZ Myers förklarar hur största delen av oss ändå förstår det fel, Steve Matheson bidrar med att förklara hur skadliga mutationer fungerar och hur stokastisitet fungerar i en levande organism.

När vi nu har avklarat delen med förståelse för hur evolution verkligen fungerar, är det dags för att ta en titt på en värld av oförståelse och dimbildning. Undertecknade sandjägare hade under sommaren chansen att få vara med på ett föredrag som hölls av doktor Pekka Reinikainen. Reinikainen hör till de kända finska kreationisterna och han har publicerat böcker, varit med på tv, samt förstås dragit presentationer åt diverse publiker. Jag tänker nu inte klandra honom på några andra grunder än det jag hörde på föreläsningen och det jag fått fram genom att Googla lite. Antagligen är han en kompetent läkare och troligen en älskande far, men när jag satt på föreläsning smög två ord upp i mitt huvud: paranoid knäppgök. Reinikainen lyckades komma med så massor med dubiösa påståenden, att jag på inget sätt kan behandla allt. Här är några allmänna drag i argumenten som Reinikainen använde sig av:

  1. Flummighet. Då man bygger ett argument mot en teori eller hypotes, är det ofta på plats att först presentera själva teorin, speciellt när man föreläser till en publik som inte riktigt känner till den. Därefter kan man del för del argumentera mot den och visa varför den inte stämmer. I fråga om evolution så tycker jag att det skulle vara på plats att presentera de olika delområden (mutation, selektion, genetisk drift…) och därefter ställa argument mot alla eller en av dem. Nu tog Reinikainen en helt annorlunda, och tyvärr, sämre rutt. Han presenterade en massa saker blandade tillsammans, så man hade ibland svårigheter att hållas med (se även punkt 3). Speciellt konfunderande var det att han argumenterade (åtminstone) mot evolution, abiogenesis och Big Bang-teorin, och alternerade mellan dessa. Det är ju lite ohederligt, för alla dessa har skilda modeller och bevis bakom sig, och att motbevisa en, motbevisar inte de andra. Och givetvis, vice versa, att bevisa en räcker inte till för att bevisa de andra.
  2. Repetition. Han konstaterade vid flera tillfällen att ”vi inte kan ha kommit från köttbuljong” och ”att kemin bevisar det här”. Hmmm, delvis sant, men i jämförelse med hans vilda idéer om en 6 000 år gammal Jord, så har jag nog för mig att abiogenesis har lite mera bevismaterial bakom sig. Att repetera något som sanning gör det inte till det.
  3. Onödiga utsvävninga. Jag förstår att Reinikainen motsätter sig abort, men vad har abortdiskussionen egentligen med evolutionen att göra? Inte vill väl Reinikainen påstå något om evolutionsteorins fördärvande påverkan på moralen?
  4. Missvisande kritik. Speciellt Dawkins misrepresenterades flera gånger. Dawkins har ju förstås inte svaren på alla världsalltets mysterier, men ifall man skall argumentera mot honom, så är det väl på plats att presentera Dawkins argument rätt. Reinikainen visade t.ex. ett citat från Dawkins där Dawkins säger att ”flundran är en ful fisk”. Reinikainen visade därefter en bild på en flundra och frågade sig om flundran verkligen var så ful. Utan att desto vidare motivera sig konstaterade han nej, det är den inte, vilket underförstått betyder att Dawkins hade fel och designargumentet vinner. Reinikainen gav inget referens till citatet (och jag glömde fråga), men här har vi en video där Dawkins förklarar varför flundran är problematisk för designargument.
  5. Argument från ignorans. Argument av typen ”vi vet inte hur/varför något skett, därför är det omöjligt för det att ske”. Reinikainen hade flera argument av den här typen: ”vi kommer inte från köttbuljong” (se punkt 2), ”evolution kan inte förklara hur sexuell reproduktion och könen utvecklades”, ”varför skulle chimpanser ha utvecklat större fingerfärdighet i djungeln? [referens till människohandens evolution]”. Jag medger att en del av dessa frågor har inte ännu helt förklarats på ett nöjaktigt sätt, men att påstå att det inte finns någon förklaring är totalt nonsens. Genom att bekanta sig med dessa ämnen så får man nog insikter för hur de kan ha kommit till, så det verkar som om Reinikainen inte skulle vara helt insatt i ämnet.
  6. Osanna påståenden. Vissa argument av Reinikainen baserade sig helt enkelt på osann information. I slutet av sin presentation påstod Reinikainen att man nyligen hittat dinosaurier med färskt material i sig (blodceller) och att det bevisar att dinosaurier levde tämligen nyligen. Jag uppmanar förstås alla att gräva fram de vetenskapliga artiklarna där det här berättas om (börja fast här, här, här och här), men ifall ni inte kommer åt dem, så här finns en ypperlig video, som också innehåller referenserna till väsentliga artiklar.

Jag hoppas att jag nu har övertygat er om att det inte var helt utan orsak som jag kallade Pekka Reinikainen en knäppgök. Ifall ni inte är riktigt säkra på saken, så kan ni göra bekantskap med hans idéer här, här, här, här och här.

En alert läsare lägger kanske märke till att jag kallade Reinikainen också paranoid. Ifall ni inte orkar se igenom allt videomaterial ovan, så låt mig summera kort: Reinikainen tror att hundratusentals biologer (och andra forskare) världen runt, av alla möjliga religioner (inkl. kristna) är med i en enorm konspiration för att hålla undan sanningen om evolution. Varför? Jo, för att man har satsat så mycket pengar på det och för att det ger en bra möjlighet till att leva ett liv utan gud.

Förutom presentationen fick jag också med en broschyr, som är en förkortad version av Reinikainens bok ”The Image of God”. Broschyren består främst av liknande retorik som hans presentation, om än med ännu fler repetitioner av samma omotiverade argument. Det kan hända att jag en dag blir uttråkad och recenserar broschyren, men för tillfället får det räcka för min del.

Upplysningen är död, leve upplysningen?

Noterar att James Randi ska tala i Helsingfors på onsdag kl 18 i Porthania (P III).

Randi är känd som trollkarlen som övergick till att avslöja allt slags bondfångeri; folk som slår mynt av paranormala fenomen och pseudovetenskapliga påståenden. I sin föreläsning ”The Sleep of Reason” går han (förmodligen hårt) åt bland annat alternativ medicin och sensationsjournalistik. Upplysningstidens idéer har blivit nerpackade och demagogerna regerar. Randis fackla brinner i alla fall.
www.randi.org

Könsbestämning på dinosaurier: överoptimistiskt tänkande?

Hur bestämmer man könet på en dinosaurie*? Ett snärtigt svar skulle vara ”mycket försiktigt”, men i verkligheten är det ju rätt komplicerat att könsbestämma något som dog ut för över 65 miljoner år sedan. Continue reading →

finksjuka (3)

Aj, aj.
Grönsiska (Carduelis chloris), hane, 10.8 g. Hittad död i slutet av april vid finländska västkusten, Evira meddelar idag att dödsorsaken var svår inflammation i krävan. Eftersom fågeln varit nedfryst innan den skickades in, kan man inte konstatera infektion av Trichomonas gallinae (parasiten dör av så omild behandling), men symptomen liknar dem Trichomonas brukar orsaka. Vill man vara säker ska man alltså låta bli att frysa sina fåglar innan man skickar in dem till myndigheterna.

Tidigare inlägg om dinosaurieparasiten i fråga här.

tvåvingar i bibatteriet

Som jag tidigare observerat tapetserarbi på platsen, satte jag för några år sedan upp ett litet bibatteri, med borrade hål som vedlevande solitära bin skulle kunna tänkas använda (Naturhistoriska riksmuseet har en sida om sånt här).

Hittills har det hittat lika många bin till bibatteriet som fladdermöss till fladdermusholkarna, men, liksom en fladdermusholk fick tjäna som vinterhem för en talgoxe har också bibatteriet visat sig vara en bra övervintringsplats. I 4 av 6 hål sitter flugor, ibland två stycken rygg mot rygg, och bligar ut. Upptäckte dem i februari, första maj satt de fortfarande kvar och väntade.

Avatar – lysande spektakel!

En av sandjägarna hade sett filmen Avatar och närmade sig oss med några frågor gällande ”växternas” biologi i filmen. Ärade sandjägare ville veta varför de skulle lysa på natten och varför de lyste starkare när man berörde dem. Efter en liten funderare kom vi på följande orsaker varför en ”växt” eventuellt kunde lysa i mörker:

  1. Den attraherar pollinatörer eller fröspridare.
  2. Ljuset varnar predatorer (”växtätare” i det här fallet… väl) eller lockar till sig parasiter eller predatorer som prederar på växtätarna. Beröring skulle i så fall leda till en intensivare varnings- eller lockningssignal.
  3. Ljuset är en sidoprodukt av värmemetaboli eller av sekundära kemiska föreningar, som sönderfaller och producerar ljus.
  4. Kommunikation mellan individer.

Finns det något som skulle motsvara dessa ”växter” här på vår Jord? Många djur kan avge ljus och en hel del bakterier också. Inga växter är, så vitt vi vet, naturligt bioluminiscenta, men däremot känner vi till ca. 65 arter av svampar som lyser i mörkret. Orsaken till ljuset är något oklar, men åtminstone punkterna 1-3 har förslagits. Mer om dessa t. ex. här, här och i Desjardin et. al. (2008).

Kommunikation mellan individer är känt bland djur, t. ex. lysmaskar håller ju på med det. Nikolaev (2000) föreslår i sin artikel att även mikrober skulle kommunikera med varandra med ljus. Ifall mikrober kan kommunicera med varandra, varför inte då okända växtlika organismer på en annan planet?

Artiklar:

  • Desjardin, D. E., Oliveira, A. G. & Stevani, C. V. 2008. Fungi bioluminescence revisited. Photochemical & Photobiological Sciences 7, 170-182. DOI: 10.1039/b713328f
  • Nikolaev, Y. A. 2000 Distant Interactions in Bacteria. Microbiology 69, 497-503.

simpla maskar och skapelsens krona

And, striving to be man, the worm
Mounts through all the spires of form
– Ralph Waldo Emerson

När man funderar över ursprunget till ett mänskligt beteende verkar det rimligt att intressera sig mer för rävar och schimpanser än för rödhajar och tvestjärtar. Intuitivt – men inte logiskt. Förkärleken för att spegla sig i andra däggdjur har en bakgrund i den aristoteliska traditionen: scala naturae, en tillvarons stora kedja, där organismerna inordnas i en hierarki. Den här uppfattningen om högre och lägre stående varelser flätades samman med den tidiga kristendomen och man kan hitta den i idén om att alla väsen är kopior av gud, somliga (änglarna) är ganska bra, mänskorna något mindre fullkomliga, apor än mindre, och så vidare neråt till maskar och ostrukturerade svampdjur.
Det händer att fylogenetiska träd förväxlas med den här tänkta hierarkiska stegen, det är lätt att tänka sig att utveckligen går framåt, att äldre former alltid är enklare; ordet ‘primitiv’ är så färgat av negativa konnotationer att många föreläsare skruvar på sig och grimaserar, samtidigt som de ändå ser sig tvungna att använda det.
Fylogenier är antaganden om organismers evolutionshistoria, de beskriver släktskapsförhållanden, men kronologisk position ska inte förstås som en placering i en rankinglista.

”Mastodonter är förfäder till elefanter, men elefanter är inte ‘högre’ eller ‘lägre’ än mastodonter, utan har helt enkelt evolverat senare”, skriver Marlene Zuk i kapitlet ”Sex and the Scala Naturae” i Sexual Selections. What We Can and Can’t Learn about Sex from Animals (tidigare inlägg med utgångspunkt i boken hittas under etiketten genus). Hon noterar att krokodiler ofta betecknas som levande fossil, som om de på något sätt skulle ha fastnat i det förflutna, ”wearing the evolutionary equivalent of bell bottom trousers”.
Med det synsättet borde också vi själva betraktas som en anakronistisk kvarleva: det finns andra som evolverar snabbare, som är betydligt mer up-to-date. Felslut inuti felslutet alltså: ”Not only do organisms not lie in a neat stack of ever-increasing complexity; humans do not occupy the top of that stack, and never have. If worms want to strive for anything, they might consider striving to attain the level of viruses or bacteria.”

Micrococcus luteus / Saroj Regmi

Men den samtida vetenskapen har väl ändå lagt ett betryggande avstånd mellan sig och gamla felslut? Mja, hur var det nu med inläggets första mening. Och när såg du senast en zoologibok som inte började med former som skulle kunna sitta vid foten av den traditionella stegen, för att arbeta sig framåt, uppåt, via maskar, leddjur och tagghudingar fram till hajar, benfiskar, grodor, för att avslutas med fåglar och placentadäggdjur. På så sätt subtilt impregnerad med värderingar, kan man låta sig begränsas av förmodan om släktskapets betydelse. Det verkar inte vettigt att välja avlägset besläktade varelser som jämförelsematerial.

Men, med all tillbörlig försiktighet med reduktionistiska fallgropar, blir frånvaron av hierarki befriande:
”What we are looking for is the product of natural or sexual selection, of how organisms respond to particular environmental pressures in evolutionary time. Abandoning the scala naturae means that the selection becomes the focus, not the animal, so that it is possible for us to be like pipefish, or butterflies, or gorillas, in the sense that we see how similar selection can yield similar outcomes.” skriver Zuk och konstaterar att vi, när vi övergivit idén om scalae naturae också har lättare att förstå att även mycket närbesläktade arter kan visa olika gensvar på urval, eller kan vara utsatta för mycket olika urvalstryck och ha olika förutsättningar, till exempel olika mutationsrat.
Exempel på en traditionalistisk infallsvinkel visar däremot till exempel den populära zoologen Staffan Ulfstrand i Forskning&Framsteg nr 8/2006 (notera också den invändande kommentaren av växtekologen Emil Nilsson).

Eagleton och diskussionen om gud

”De avarter av andlighet som frodas i dagens samhälle – nekromanti, tron på spöken, New Age, Christian Science, parapsykologi, feng shui, healing och fundamentalism – spirar trots allt ur verkliga behov, som vetenskapen varken kan tillfredsställa eller undanröja. Och fenomen som ”Ditchkins” lämnar fältet öppet för dem; mönstret är här det bortträngdas återkomst.”

Ditchkins är Terry Eagletons namn på kombinationen Christopher Hitchens och Richard Dawkins, gossarna som nu till exempel nyligen planerade att arrestera påven vid hans brittiska besök i september. Stycket ovan är Fredrik Hertzbergs, ur hans recension av Eagletons Reason, Faith, and Revolution. Reflections on the God Debate (2009) Ny Tid nr 16/2010. Jag citerar vidare:

”Den kristna tron förtjänar större respekt, enligt Eagleton. Först och främst måste man inse att religion och vetenskap inte nödvändigtvis är varandra uteslutande. Religionen är inte någon pseudovetenskap, vilket Dawkins utgår från, lika lite som en roman är ett stycke misslyckad sociologi. Att religionen inte kan förklara något väsentligt om världen efter teleskopet och mikroskopet – vilket Hitchens menar – är som att säga att tack vare den elektriska brödrosten kan vi glömma Tjechov.”

Vilket inte hindrar oss från att ifrågasätta religioner och deras olika uttryck. Men blir det inte  intressantare om man gör det på ett något mer nyanserat och intelligent sätt, än från utgångspunkten att all tro är fundamentalism (vilket Dawkins och Hitchens knappast påstår, men argumentationen låter ofta så) och att naturvetenskapliga förklaringar  som sådana kan svara på alla existentiella frågor?

den själviska skumbadaren

I Sverige uppmanades befolkningen att vaccinera sig mot H1N1 för att vara solidariska med sina medmänskor (även om just solidaritet är ett ord som ligger undanstucket i giftskåpet). Christopher Uggen i Minnesota fick klistermärket nedan efter att ha vaccinerat sig mot 2008 års säsongsinfluensa.

Någon som kommenterar klistermärket på Sociological Images hade hellre identifierat sig med bin än kor och får, men får höra att det antagligen är inspirerat av begreppet ”herd immunity”.
Det kan förstås hända att någon cynisk klistermärkesplanerare snarare tänkte på ”the selfish herd”. Idén om den själviska hjorden handlar visserligen om att minska risken för sig själv genom att befinna sig bland ett större antal individer: om till exempel, när en predator närmar sig, den enskilda skarpsillen är en del av ett stim, blir sannolikheten för att just den skarpsillen ska bli uppäten mindre än om den är ensam eller en av två.
Det är alltså individerna i hjorden som är ’själviska’ (tekniskt, inte i sina tankar), och det kommer till uttryck i att var och en av dem försöker undvika att vara längst ut i kanten, där riskerna är större (titta på svalor på en telefontråd).
Teorin föreslogs av W D Hamilton 1971 i artikeln ”Geometry for the selfish herd”, Journal of Theoretical Biology.
Tryggheten i antal bygger på att hotet är begränsat. I Parasite Rex nämner Carl Zimmer ändå möjligheten att en ökad storlek på hjorden inte bara minskar risken för varje gasell att bli lejonäten, utan också för att bli antastad av en fästing eller någon annan blodsugare. Jag blev lite fundersam – när det gäller parasiter kan man tänka sig att fördelen med hjorden befinner sig ganska nära sin yttersta gräns. Beroende på parasitens livshistoria kan det mycket väl hända att den i stället drar nytta av att många värdar lever tätt tillsammans. Zimmer slänger också in den här brasklappen, och man kan undra om det inte är där vi hamnar ifall vi försöker generalisera.
Med parasiter som virus är det åtmistone givet att tät kontakt ökar risken, inte minskar den. I den finländska vaccinationskampanjen mot H1N1 antogs finländarna vara sig själva närmast. Här låg tyngdpunkten inte på solidaritet, det sades helt enkelt att man ska vaccinera sig eftersom den nya influensan är farligare än den vanliga säsongsinfluensan.
Akvariet i Vancouver är inne på samma spår, fast på en nivå där individen är analog med den egna arten: vi ska bry oss om att andra arter dör ut, eftersom de kan vara till nytta för oss.

Ingenting nytt, ett av de klassiska argumenten för att bevara regnskog är ju att där kan finnas botemedel mot cancer eller HIV.
Och visst har jag någon gång hänvisat till den kalkyl som säger att om alla insekter försvann, skulle mänskligheten dö ut inom två-tre månader.

evopsykobingo

De närvarande på kvällens sandjägarbokcirkel bestämde sig för att spela bingo och hälsar alla som har lust välkomna att delta. I brist på lämpligt (och för alla tillgängligt) symposium inom en nära förestående framtid gör vi det till vardags. Spelbrickan finns här.