Den här gången dyker vi… okej, dyka är ett opassande ord här. Vi kommer till näst att prata om avföring. Continue reading →
Jägare på sand
Sandjägare hör till skalbaggsfamiljen jordlöpare (Carabidae: Cicindela) och också till de snabbaste leddjuren på jorden. I öppna, soliga miljöer – här i Norden gärna sandtag eller dyner – står de och lurar i väntan på att ett lagom stort byte ska komma inom synhåll. De jagar företrädesvis med hjälp av synen.
Men: höga anfallshastigheter försämrar synintrycken. Två lösningar finns.
1. Förkorta attacksträckan. Det är inte vad sandjägarna gör, deras snabba löpningar gör att det tycks vara värt att anfalla så snart anfallsreaktionen utlösts av åsynen av ett byte.
2. Lindra överbelastningen av sinnena. Geparder blinkar. Sandjägare har inga ögonlock, men de kan stanna. Små tvärstopp, bara tillräckligt länge för att sortera upp rörelseoskärpan och återfinna bytet. Sen full fart igen. Ju snabbare bytesdjuret rör sig, desto snabbare ser sandjägaren den (genom att registrera rörelsens förflyttning från ett ommatidiesynfält till nästa; ommatidier är de enskilda enheterna i fasettögat). Källa: J. Schmidt 2001
Det brukar vara en utmaning att fånga sandjägare, vare sig man försöker med håv eller lins, men den här strandsandjägaren vid Jäkälämutka i Kuusamo (15.6) höll sig lugn en stund när ett moln drog förbi solen.
Enligt principen att man ska smaka eller lukta på allt, tog jag upp den och sniffade. Luktade inte alls.
Men en god andel av arterna i släktet Cicindela har kemiskt försvar, med bland annat cyanid och framför allt bensaldehyd (som bidrar till aromen hos bittermandlar). Jag ska nog lukta på fler innan jag drar slutsatser om den här artens arsenal.
Do ant queens dream of woolly aphids?
Sepia sp.
Finns det mänskor som drömmer i svartvitt? Kan man drömma ansikten man aldrig sett (ifall vi inte räknar ansikten som består av element från olika personer)? Vad räknas som dröm och vilka andra djur drömmer, enligt någon överenskommen definition?
I ögonhöjd
En vårblomma som nog får mindre uppmärksamhet än den förtjänar: asp. Valborgsmäss i Helsingfors.
ett huvud för sig
Så förfärligt många flugor har jag inte försökt identifiera vid mikroskopet, men tillräckligt många för att veta vad det handlar om ifall någon talar om den uppochnervända U-formade fåran ovanför antennerna (ptilinal suture på bilden). Men dess ursprung hade undgått mig. Tills idag. Efter att ha sett de här alldeles betagande bilderna på Myrmecos lär jag inte glömma det heller.
Kaninen, båd’ utan- och innanför (del III)
Vad har kaniner, springnäbbmöss, flera marsvinsartade gnagare (Caviomorpha, bl.a. marsvin och agouti) och vissa utdöda notoungulater gemensamt?
Yttre våld i yttersta tider
Är det inte så att ett stort antal naturkatastrofer ska vara ett tecken på att domen är nära förestående? Ekonyheterna (Sveriges Radio) i början av det nya kalenderåret tycks bekräfta misstankarna om att vi lever i de yttersta tider. Återförsäkringsbolaget Munich Re registrerade nämligen 950 naturkatastrofer under 2010, ”betydligt fler än vad världens försäkringsbolag brukar rapportera in till företagen där de i sin tur är försäkrade. De senaste tio åren har i snitt 785 naturkatastrofer redovisats per år.”
Samtidigt dras en lättnadens suck, eftersom de värsta händelserna inträffade på ställen (till exempel Haiti och Pakistan) där folk hursomhelst inte har haft råd att hålla sig med försäkringar.
Nu börjar det dessutom hända svårförklarliga saker med oskyldiga djur. (Alltid finns det någon vingnöt som menar att naturkatastrofer är någon guds straff för ett syndigt leverne. Jag har aldrig förstått mig på det där med synd, men inte kan s.k. själlösa djur synda?) I Beebe, Arkansas, föll bortåt femtusen rödvingetrupialer från himlen på nyårsafton (fredag). Karen Rowe från the Arkansas Game and Fish Commission sa till New York Times att arbetshypotesen var att fåglarna skrämts upp från sina viloplatser av fyrverkerier, och eftersom de har dåligt mörkerseende flög ihjäl sig mot byggnader och andra hinder.
85 000 fiskar dog nära Ozark i Arkansas några dagar tidigare.
På måndagen hittades omkring 500 fåglar i New Roads, Louisiana. Den här gången fanns också andra arter än rödvingetrupialen representerade, bland annat starar.
Kaja i Falköping. Foto: Björn Larsson Rosvall/Scanpix
Också Sverige har döda fåglar: femtio kajor i Falköping, natten till onsdag. Nu börjar det bli svårt att förklara med fyrverkerier. Marianne Elvander, statsepizootolog på Statens veterinärmedicinska anstalt säger till TT att fåglarna avled av kraftiga inre blödningar. Man kan inte säga exakt hur de har dött, men obduktionen tyder på yttre våld.
Jag föreställer mig att historier om utomjordingskonspirationer kokar i grytor både här och var. Men fiskarna dog antagligen av en epidemi, och har ingenting med fågelregnet att göra. Inte för att det lär stoppa dem som gillar populära historier av bibliska mått, med eller utan fantastiska o-bibliska förklaringar. Det var ju partiell solförmörkelse också här om dagen. Kanske allting kan få en helt astronomisk lösning, i Velikovsky-stil? (Velikovsky, mannen som förklarade vandringsgräshoppornas uppdykande med att insekterna migrerade från Venus till jorden vid ett tillfälle av närkontakt, då de båda planeternas atmosfärer kom i kontakt med varandra.)
Försåvitt det här inte är en gigantisk tidningsanka, inväntar vi vidare upplysningar om vad som egentligen hänt de arma fåglarna.
vetenskapsunderhållningskonfetti
Funderat på varför vissa insekter har fullständig förvandling? Lewis Wolpert ger en mycket kort, lite spretig och inte helt uttömmande förklaring. I andra klipp dissar han moral-onani och föreslår mindre trista grejor att utforska än knappologisk proteinkunskap. (Något att trösta sig med för dem som haft svårt att få in alla molekylgenetikens detaljer i huvudet.) Fredagkvällsteve för televisionslösa.
entropin i tiden
”(…) Så vitt jag förstår går detta väl ihop med naturvetenskapens tidsuppfattning. Där observeras tidens asymmetri framför allt i termodynamikens andra lag, som säger att universums entropi alltid ökar. Vinglas förvandlar sig gärna oavsiktligt till en mängd glasbitar, men dessa glasbitar förvandlar sig ogärna spontant till ett vinglas. Empedokles kan störta sig i en vulkan, men sannolikheten för att en vulkan någonsin kommer att producera Empedokles är liten. Rom kan brännas på en natt, men inte byggas på en dag.”
Malte Persson: ”Mellan minne och aning. Om tiden i litteraturen och oss”, kontur #4–5/2010
Kan man få en kommentar av en fysiker?
rödlistan in på skinnet
Att vara specialist på att leva i skog har visat sig vara en dålig satsning i Finland. Gamla kulturmiljöer som ängar, hagmarker och hedar är heller inget vidare. Inte för att man ligger så mycket bättre till för arter som lever på myrar, hällmarker, stränder eller kalfjäll.
Näe, det är ingen munter ton den nya rödlistan (den fjärde i ordningen, publicerad 1.12) slår an. 10,5 procent av de 21 400 arterna i hotbedömningen är mer eller mindre hotade till sin existens i landet.
Det positiva är att fler arter än tidigare har kunnat utvärderas, och eftersom det i de flesta fall är mänsklig verksamhet som orsakar hoten, är det nödvändigt att vi får reda på vem det är vi borde bry oss om när vi klampar fram med våra skogsprocessorer och mudderverk. Apropå det sistnämnda är de vattenlevande organismerna fortfarande dåligt kända, och här har utvecklingen gått åt fel håll, ”bedömningen av alger och skaldjur den här gången var rentav mindre täckande än förra gången”, skriver miljöcentralen i sitt pressmeddelande.
Men annars finns mer än 5000 nya arter finns med i hotbedömningen, bland dem många tvåvingar (myggor&flugor), steklar, svampar och lavar.
Joe Richardson, Jai Redman och två av arterna (atlantisk soldatfisk och nyckelpigspindel)
Ett par britter uppmärksammade läget för artdiversiteten in the UK och världen (för nu är ju det här tyvärr inte ett typiskt finskt problem), och dessutom fjolårets Darwin-jubileum, genom att dra igång ett socialt projekt: nu går hundra tatuerade ambassadörer för Storbritanniens mest hotade arter omkring med en pigmenterad påminnelse; -> Ext Inked.
Nick Dixon, tjäderambassadör. Från ExtInked-bloggen.
(Den där atlantiska soldatfisken på den övre bilden är enligt wikipedia en överfiskad djuphavsfisk med slemfyllda gropar på huvudet. Den lär kunna bli bortemot 150 år. Djur med en sådan potentiell ålder brukar i allmänhet föröka sig långsamt, och då är det en branog dålig idé att fiska upp väldigt många per år.)